.

Ingen sovmorgon här inte... Andreas var uppe jättetidigt, redan halv sju.. Inte en chans att jag skulle gå upp då. Kl 8 var Andreas inne och tyckte jag skulle gå upp men nja.. förhandlande fram att sova till 8:30. Då släpande jag mig upp ur sängen verkligen totalt förstörd. Höll på att somna vid frukostbordet.

Anledningen då till denna extrema trötthet? Efter pizzan igår gick Emmie och jag bort till Dehli. Först var tanken att vi endast skulle vara där ett kort tag men efter den ena händelsen efter den andra slutade det med att vi inte kom hem förrän kl 2.
Jag hade väldigt trevligt... önskar att jag hade kunnat stanna ett tag till men...


Självklart har man rätten att själv bestämma vad andra ska veta om en.. eller? Eller finns det någon gräns för när man borde berätta för sina nära vad som är fel.
Små hintar hela tiden har lätt fram till en oro som jag inte kommer kunna släppa - det handlar inte bara om de få orden om det hela igår.
De säger alla att det är ovissheten som är värst - och ännu en gång innan årets slut har jag fått uppleva denna hemska känsla. Dock är jag osäker på om jag någonsin kommer att få de svar jag vill ha.
Antar att tanken är att vi runt omkring ska bete oss precis som vanligt.. För att det inte ska bli något konstigt men hur ska jag kunna göra det nu?
Du säger att du ska finnas kvar men nu.. hur ska jag veta hur lång tid det handlar om..? Eller vad det hela handlar om över huvudtaget...?!
Vad ska jag göra den dagen när en av de personer som betyder mest för mig inte längre finns här? Utan förvarning - helt plötsligt bara borta? Är det så det kommer att vara?


Dags att göra sig iordning och åka ut till Andreas föräldrar..
GOD JUL alla vänner!

(Jag tänker på dig - ringer senare)

___________________________________________________________________________________

" Mer och mer lär jag mig att förstå uttrycket; Det kanske inte finns någon morgondag. Och att man därför ska ta vara på varje dag som om det vore den sista "

// Lisa