"Varför vill vi ha bad boys?"

Jag läser Karolina Ramqvists bok ”Flickvännen” där huvudpersonen är ihop med en kriminell kille och jag funderar över varför tjejer inte alltför sällan dras till bad boys. En del nöjer sig med att fantisera om dem, andra testar en gång och aldrig mer, andra sugs in i ett destruktivt mönster.

Kanske hade jag min bad boy-period när jag var 14 och hängde efter de coola kickerskillarna i hopp om att nån av dem, men helst han med ring i örat och smilgropar (senast jag såg honom stod han på ”plattan” med simmig blick och fifflade med nåt skumt), skulle välja mig nån kväll. I filmens värld är det en klassiker att tjejer blir kära i tvivelaktiga killar. Jag sticker inte under stol med att hela jag rös när den idealistiska barnmorskan spelad av Naomi Watts och den tatuerade maffia-gangstern Nikolaj, spelad
av en råpumpad Viggo Mortensen till slut kysste varandra i ”Eastern promises”.
En kompis berättade om en väninna som gjort en grej av att dejta krimmos (en gång hade hon visst en kille som hon kallade ”styckaren”) eftersom hon tyckte att det var coolt.

Makt och mod kanske imponerar på tjejer som varken har det ena eller det andra själva. Bad boyen är för förortstjejen vad rockstjärnan är för indiebruden. Jag tänker på alla dessa fängelsegroupies, kvinnor som skickar brev till fångar, blir kära i dem och gifter sig med dem.  Varför är farliga män så intressanta i en del kvinnors ögon? Är det verkligen bara det hårda skalet och den iskalla blicken som får tjejerna att darra av åtrå?

Nja, jag tror att det är mer komplicerat – kvinnorna vill in under skalet.
De vill se vad som döljer sig bakom alla muskler och tatueringar. De vill plocka fram den ledsne lille pojken och hjälpa honom. De vill känna sig behövda. De vill ha en stor famn att krypa upp i. De vill ha en man som skyddar dem. Men i slutändan är det den farliga mannen de måste skydda sig mot.  Tjejer – låt drömmen om en bad boy stanna i fantasin!

Tankarna började efter att jag fått veta att ett förhållande som man trodde var så perfekt hade rasat sönder... frågan är om det går och laga...

Hmm... ett förhållande.. Vad är det som krävs för att det ska fundera? Räcker det med en enorm kärlek eller måste det finnas något mer?
Vad i så fall? Tillit? Glädje? Måste man ha något gemensamt? Eller fungerar det ändå?
Vi pratade i arbetsgruppen om det där med stjärntecken.. vilka man passar ihop med och vilka men ska hålla sig borta ifrån. Jag undrar om det stämmer.. om.. vad får det då för betydelse? Ska vi hänga upp våra förhållanden på horoskåp och det som har med stjärntecken att göra?
Vad stämmer och vad stämmer inte? Frågan är stor och vi lär aldrig få något svar.. Lider vi av det då? Nja.. kanske inte direkt.. 

Läste i en bok om stjärntecken, vissa saker stämmer men vissa saker är ju helt fel..
"Hon oroar sig för mycket. Detta beror delvis på att hon är övertygad om att hon kan resonera sig fram till en lösning på nästa varje problem. Hon förlitar sig på sitt intellekt mer än på sin intution och när hon konfronteras med ett problem kommer hon att tugga på det som en hund tuggar på ett köttben till dess det är helt renskrapat och kan urskiljas tydligt."
"Hennes område är hemmet. Det är här hon styr och en klok man ger henne det utrymmet. hennes vistelseplats ser ut som om ingen någonsin hade bott i den. Hon vill ha allt på sin plats och har en plats för allt."

Alltså jag vet inte riktigt.. första kanske stämmer in på mig men den andra.. haha.. hemma ser det ofta ut som ett bombnedslag! Sen kan jag få världens ryck och ska få ordning på allt men inte så ofta som det skulle behövas..
Och enligt denna bok skulle jag passa bäst ihop med en kräfta. Möjligtvis en skorpion eller en stenbock.. Hmm... Nae det tror jag inte på!

Idag ska jag och Andreas (som är skytte) åka och titta på ett hus... vi får väl se.
Annars vet jag inte riktigt.. borde väl städa?


" Varför finns du kvar
Utan att ge några svar
I mitt hjärta river du upp alla sår
och du börjar bli riktig svår

Du var omtänksam och rar
Nu vet jag inte vart du är ute och far
En kram, är det allt som räcker
Tror du verkligen att det täcker

Är det så fel att vilja vara din vän
Det är något jag har på känn
Du håller mig kvar
och jag undrar vad det är som just du har

Jag försöker låta dig gå
Och tankarna är få
Men när jag ser dig är allting glömt
Mitt hjärta är tömt

När vi skiljs åt
Det är då jag faller ner i gråt
Snälla, lämna mig då
Det blir lättare så "


Vanilla Ice - ice ice baby

__________________________________________________________

" Pom pom pom.. "

// Lisa

Resten av artikeln kommer här.  http://www.expressen.se/dejting/1.1533206/darfor-far-the-bad-boy-flest-kvinnor-pa-fall

Jo, the bad boys får en faktiskt att vända på huvudet en extra gång..
Innerst inne vet vi att de inte är något att sats på, det leder ofta till trubbel. Vi hamnar någonstans långt från där vi började, långt från de personer vi egentligen är.
Trots att vi vet detta, dras vi till dem som getingar till socker. Deras säkerhet, blickar och stil får oss att smälta. De som viker undan blicken och visar osäkerhet är inte lika attraktiva... eller jo men på ett helt annat sätt.

Trots denna artikel som kanske ger vissa svar kan jag fortfarande inte sluta undra....
...VARFÖR DRAS VI TILL THE BAD BOYS?

Ikväll blir det hockey hockey och hockey.. nice! Sverige i semi mot Canada!
Ha nu en trevlig kväll allihopa.. det tänker iaf jag ha!


___________________________________________________________________

" Ser ut att bli regn men ikväll kan inget stoppa mig "

// Lisa

Även om jag inte känner mig på topp så mår jag ändå bra när jag tränar.. konstigt det där. Kanske går tankarna till annat, till något bättre..

Helgen som varit var faktiskt bra.. En lugnt fredag följt av en lördag med plugg och efter det hockey med några vänner, följt av besök på en fest. I och för sig hade typ alla gått när vi kom men iaf.
Söndagen tillbringades på gräsmattan i solen bredvid strömmen med Andreas. Efter det hem en sväng och sen hem till föräldarna för att käka mat.

Veckan började med en totalt värdelöst föreläsning. Har pluggat fyra år men detta för nig första föreläsningen som jag varit på där jag inte lärde mig något.. Lite tråkigt eftersom det var sista för denna utbildning.
Efter det hade vi i gruppen en timmes lång diskussion om religion. Allt från Guds förlåtelse av alla till jämförelse mellan Gud och maskar. Något som jag starkt reagerade på var att Gud tydligen inte skiljer på synd och synd. Att oavsätt om någon har stulit ett tuggummi eller mördat någon så ser Gud på dessa människor på samma sätt. Han förlåter dem båda. Konstigt det där. När man själv inte har någon koll är det svårt att verkligen sätta sig in i andras sätt att tänka, särskillt när det inte finns konkreta bevis för att det finns någon Gud.
Vi insåg att vi nog inte skulle komma till himmelen men hoppas på att kunna hålla oss från helvetet... Vi hoppas på att vi hamnar i någon gråzon därimellan.. och den är förhoppningsvis stor!

Efter detta hade jag tänkt att gå upp till gymmet.. det var många diskussioner i mitt huvud. En del menade att jag borde gå hem och lägga mig för att kunna bli av med den sprängande huvudvärken.. Men den andra sidan, som för övrigt vann, tyckte att jag skulle gå till gymmet iaf. (Då jag skulle få dåligt samvete om jag skippade träningen)  Väl på gymmet och det älskade löpbandet försvann huvudvärken.. Så fort jag tränat klart kom den dock tillbaka.. men jag säger ju det. Jag mår bäst när jag tränar!


Parken - Låt mig få följa dig ner

..och det kändes verkligen inte trevligt. Kanske som jag hade väntat mig kanske inte.. Jag har aldrig sätt mig själv sån.. har nu blivit placerad i ett fack. I ett fack jag aldrig skulle komma till, aldrig trodde att jag skulle komma till.. men helt plötsligt är jag här... och varför vet jag inte..

Att tro att allt är så bra, att livet är så perfekt gör det inte lättare. Rätten att må dåligt liksom försvinner helt..! "Kanske måste det bli lite kämpigt för att du ska förstå hur bra du har det?" Vem har rätten att säga vem som får må dåligt och vem som inte har det?
Känslor är inget man kan styra över.. kanske är det få som verkligen förstår det!

Nomy - Self Therapy

Vad är det som är så speciellt med relationer? Eftersom jag nu ändå tänker på så mycket annat varför skulle jag då inte kunna fundera över detta också?
Den ena relationen är mer speciell en den andra och den tredje är mer komplicerad än den första och sen finns det också de relationen som man inte alls kan förstå sig på! Det är ett under att vi lyckas att hålla våra relationer levande.

Självklart är vi inte samma människor tillsammans med alla människor. Tillsammans med den första är jag världens duktigaste, tillsammans med den andra är jag något som jag kanske önskar att jag vore lite oftare och tillsammans med den tredje är jag ibland någon jag inte alls vill vara.

Vad är det som begränsar oss i våra relationer till andra människor? Är det vår känslor som styr allt? Nervoritet, kärlek, ångest? Är det våra känslor som gör att vi inte kan utveckla våra reltioner till det vi vill att de ska vara?

Varför ska vissa relationer vara så svåra?
Vissa relationer fungerar utan några som helst problem.. eller är det så att alla relationer har problem och finns det inga problem, så beror det på att de inblandade i relationen inte öppnar käften och säger något? Att de går och bär på något de stör sig på?
Finns det något som kan kallas det perfekta relationen? Vad innebär i så fall den perfekta relationen?

Sen har vi ju självklart de relationer vi har till de människor vi inte ens känner.. Och är det inte de som är de konstigaste? Att gå och fundera över vad människor som vi inte ens har en aning om vilka de är, tycker och tänker om oss. Handlar det om egoism? Att vi tror att alla bryr sig om oss? Eller är det faktiskt så att alla människor vi möter bedömer oss på ett eller annat sätt?


Turning point - streets of roses

Hemma från en underbar men kall och blåsig vistelse i Dublin. Behövde verkligen komma bort. Har kunnat koppla av och bara vara i nuet. Många promender blev det och en del shopping. Besök på Guinnessfabriken och porterhouse blev det bland annat.
Är nu tillbaka i verkligheten på riktigt... har varit hemma i snart 2 veckor... (tiden går fort) när jag kom hem var det som en vägg med saker att göra som kom emot mig. Har dock nu, arbetat mig igenom mycket av det. Är ledig idag. Efter drygt sju veckors farande fram och tillbaka, massor att göra, få jag äntligen vara ledig. Men det är ganska farligt det där. När man kopplar av och inte har något speciellt att göra det är då man känner hur trött man egentligen är. Bäst att göra saker hela tiden.

Jag chockades över miljön och husen som fanns i Dublin. Trots att min bror berättat om hur det såg ut blev jag ändå chockad. Husen, de allra flesta var skabbiga och inte alls välskötta. Det såg fattigt ut och det kändes som man kom till en helt annan värld.
De flesta hyr tydligen sina hus och struntar i hur det ser ut. Hyresvärden lika så. Det är konsitgt hur människor kan bo i hus som ser ut som vissa av dem gjorde.
För att till exempel beskriva den lägenhet som min bror bor i tillsammans med sin flickvän och en vän.. flera vattenläckor i taket, hyra på 7000 tror jag att det var, enkla fönsterglas som inte håller värmen, en liten kyl, ingen frys, ingen ugn, och endast två plattor att laga mat på och antal kvadrat att bo på? Ca 20.. mini mini..

Här kommer en del av de många bilder jag tog under resan:
 Äntligen framme i Dublin. Först blev det mat på flygplatsen.
     Hotelrummet...
  Precis utanför hotellet.. nån wiskeygrej.. vet inte om det tillverkade wiskey där eller hur det var.
  Exempel på hur "fina" husen var.
 I centrum, den fina spiran, som gjorde att Andreas och jag kunde orientera oss när vi for omkring på stan själva.
 På andra sidan...
 Hmm... lite efter?
     Första morgonens frukost, choklad, teskos baguetter och cola, kan det bli bättre?
 På en av gatorna på vägen hem till bror och hans flickvän fanns dessa hus, hur många som helst på rad. Själva grejen var att det var broaer över till dörren. Bakom staktet var det ca 10 meter ner, där det deras trädgård.
  Guinness reklam..
 Ingången hos bror och hans flickvän.  Precis innanför dörren låg all post, i trappuppgången alltså. Brevbäraren kommer ej in i trapphusen och slänger därför in alla post genom brevlådan i dörren. Sen lägger i boende i huset upp posten på den här hylla. Så alla kan se allas post. Jag undrar om de får behålla posten eller om den ibland försvinner.
 Utsikten från deras fönster. En stor fyrvägskorsning. Inte tyst en sekund.
Ölutställning av de ölsorter de provat.Till lunchen på lördagen blev det öl,vi var ju faktiskt i Dublin,på semester.
 Dagen innan resan till Dublin gick jag på stan i mina kängor, eftersom jag kom direkt från vfu´n. Jag kan säga att det skulle jag inte ha gjort. Världen skavsår. Detta är efter ytterligare en dags vandring, i och för sig i andra skor men det var ingen höjdare, inte utan plåster.
 Min häl efter att ha blivit omplåstad av min bror.
      Lite rundvandring...
     Besök på en pub. (en av de många) Detta är porterhouse.
   Lördagskvällen... efter besök på porterhouse..

 Inne i centrum finns ett stort museum. Utställningen bodies visar riktiga människokroppar, för att man ska förstå hur kroppen fungerar. Funderade flera gånger på att gå in men vågade inte.. på en människa har de plockat bort allt utom blodådrorna, för att man ska få reda på hur blodomloppet fungerar.
  Trots att vi har dessa i Sverige har jag sett många många fler än jag har i Svergie på 22 år. Helt otroligt, de var fan överallt!

Besök på Guinnessfabriken.....
          
                                                                                                  
     
Högst uppe i fabriken fick vi en pint med en av deras öl. Skummet gick nästan att äta med gaffel. Hon som hälde upp ölen gjorde en fin treklöver av det sista ölen som häldes i glaset... Sista bilder visar lite av utsikten från där vi drack ölen.


               Resan hem.... Bilderna är tagna från flygplanet...! 
 

Hotellet vi bodde på var väldigt fint... ca 15 minuters promenad till city och ca 30 minuters promenad till min bror.

Svårt att ställa om sig till vänstertrafik var det vill jag lova. Första dagen tittade vi alltid åt fel håll när vi skulle gå över gatorna. Bilarna körde som galningar vilket inte gjorde det hela lättare. Och människorna som gick hade inte heller någon vidare koll... Men efter ett par dagar i storstaden, som dock kändes som är liten stad med tanke på husens storlek, hade vi kommit in i tempot. Trafiken kändes inte lika farlig och vi gick kors och trävs precis som alla andra.
Dublin som är en storstad kändes inte som det, stor till ytan men husen var inte byggda på höjden. Detta gjorde att staden inte kändes så stor.


Något som diskuterades under resan var om killar vill ha tjejer till vänner eller ej. Vi konstaterade att tjejer gärna vill ha killar som vänner och att tjejerna sällan upplever detta som ett problem. Kan det vara så som min bror sa att killar inte tycker det är lika "kul" att ha tjejer som vänner. Han menade att det ofta slutar i att killen blir kär i tjejen eller att det helt enkelt inte är kul med en tjej till vän. Är detta sant? Får vi tjejer kämpa för att behålla de killar vi ha till vänner?



Varför plågar man sig själv med minnen.. med saker som man vet att man mår dåligt av? Frågan kvarstår...!!

Brad Paisley - Who needs pictures  http://www.youtube.com/watch?v=dDzKZx2Ig8Y&feature=related     


Finns du kvar??


Ännu en har kommit till himmelen... förlorad till det som många av oss kämpar med. Vi undrar vad det är som händer, hur det kan gå så, hur kan det gå så långt... Undrar vad som far runt i huvudet precis innan... Många tankar till dig och de nära som finns kvar.


__________________________________________________________________

" We been through this a thousand times "

// Lisa