Finns inga ord som kan beskriva denna hemska kväll...
Andreas skulle sova hemma natten till idag.. Jag såg verkligen fram emot det.. Jag hade haft en hemsk dag utan kraft eller ork till något.. en lugn kväll med film o sen sova tidigt va precis vad jag behövde!
Men dessa planer byttes ut mot någonting helt annat så fort jag satte foten innanför dörren ca 19:15..
Det började lugnt men sen kom alla jävla frågor, fråga efter fråga o det spelade ingen roll vad jag sa. Allting var fel! Där satt jag själv, ensamast i världen o ville ha någon som höll med mig, någon som tyckte att det jag sa o det jag kände var rätt.. Att jag hade rätten att känna som jag gjorde.. men där fanns ingen.
Jag hade inte ätit sen kl 13 o då bara en macka men hunger fanns inte...
Tillslut blev det för mycket o jag tog på mig skorna o jackan o gick.. hade dåligt batteri på mobilen o försökte leta upp laddaren, jag ville bara bort. Ville inte komma tillbaka, aldrig någonsin..
Men de tyckte inte att jag hade rätten att gå men jag brydde mig inte, tänkte inte sitta där o lyssna på all skit..
Tankarna snurrade, jag skakade av ilska o besvikelse - hur fan kunde det bli såhär?
När jag väl kommit utanför dörren var hissen upptagen eftersom det är en som håller på att flytta härifrån.. Trapporna kändes längre än någonsin o fötterna gick utan att jag behövde tänka.. Väl nere efter att ha mött två killar som bar saker gick det inte att hålla tårarna borta längre..
Jag visste inte vart jag skulle o vad jag ville men bort skulle jag.. Med dåligt batteri ringde jag till pappa o efter en stund kom han o mamma in till stan med hjälp av en granne. Under tiden gömde jag mig i en källartrapp, ville inte att någon skulle se mig! Ringde till Robin - behövde någon som brydde sig, någon som kunde trösta mig.. efter en stunds pratande kände jag mig mycket bättre.. lite lättare, lite lugnare.. men tankarna på vad som hade hänt o hur de kunde göra så fanns fortfarande kvar.
Det som kändes så bra var att jag inte tvekade på att jag kunde ringa till honom - att jag känner att han är någon som alltid finns där o bryr sig oavsett vad.. Tack för att du är en så underbar vän!
Jag har inga känslor kvar inför detta.. det känns som att det inte spelar någon roll hur o vad som görs.. har ingen ork o kraft kvar längre - det har gått för långt.
Några timmar senare kunde jag krypa ner i sängen lite lättare om hjärtat men med mängder med ouppklarade saker.. idag tar vi nya tag men inom mig känner jag bara för att skita i precis allt!!
Medan jag har kämpat med detta i många månader är det alldeles nytt för andra.. konstigt nog.. så att förstå mig; att jag har svårt att kämpa vidare är för endel svårt...
Idag väntar nya samtal för att få detta att fungera vidare...
Jag har huvudvärk..
___________________________________________________________________________________________
" Trodde inte att det kunde bli värre än vad det var men tydligen kan det alltid bli värre "
// Lisa
Men dessa planer byttes ut mot någonting helt annat så fort jag satte foten innanför dörren ca 19:15..
Det började lugnt men sen kom alla jävla frågor, fråga efter fråga o det spelade ingen roll vad jag sa. Allting var fel! Där satt jag själv, ensamast i världen o ville ha någon som höll med mig, någon som tyckte att det jag sa o det jag kände var rätt.. Att jag hade rätten att känna som jag gjorde.. men där fanns ingen.
Jag hade inte ätit sen kl 13 o då bara en macka men hunger fanns inte...
Tillslut blev det för mycket o jag tog på mig skorna o jackan o gick.. hade dåligt batteri på mobilen o försökte leta upp laddaren, jag ville bara bort. Ville inte komma tillbaka, aldrig någonsin..
Men de tyckte inte att jag hade rätten att gå men jag brydde mig inte, tänkte inte sitta där o lyssna på all skit..
Tankarna snurrade, jag skakade av ilska o besvikelse - hur fan kunde det bli såhär?
När jag väl kommit utanför dörren var hissen upptagen eftersom det är en som håller på att flytta härifrån.. Trapporna kändes längre än någonsin o fötterna gick utan att jag behövde tänka.. Väl nere efter att ha mött två killar som bar saker gick det inte att hålla tårarna borta längre..
Jag visste inte vart jag skulle o vad jag ville men bort skulle jag.. Med dåligt batteri ringde jag till pappa o efter en stund kom han o mamma in till stan med hjälp av en granne. Under tiden gömde jag mig i en källartrapp, ville inte att någon skulle se mig! Ringde till Robin - behövde någon som brydde sig, någon som kunde trösta mig.. efter en stunds pratande kände jag mig mycket bättre.. lite lättare, lite lugnare.. men tankarna på vad som hade hänt o hur de kunde göra så fanns fortfarande kvar.
Det som kändes så bra var att jag inte tvekade på att jag kunde ringa till honom - att jag känner att han är någon som alltid finns där o bryr sig oavsett vad.. Tack för att du är en så underbar vän!
Jag har inga känslor kvar inför detta.. det känns som att det inte spelar någon roll hur o vad som görs.. har ingen ork o kraft kvar längre - det har gått för långt.
Några timmar senare kunde jag krypa ner i sängen lite lättare om hjärtat men med mängder med ouppklarade saker.. idag tar vi nya tag men inom mig känner jag bara för att skita i precis allt!!
Medan jag har kämpat med detta i många månader är det alldeles nytt för andra.. konstigt nog.. så att förstå mig; att jag har svårt att kämpa vidare är för endel svårt...
Idag väntar nya samtal för att få detta att fungera vidare...
Jag har huvudvärk..
___________________________________________________________________________________________
" Trodde inte att det kunde bli värre än vad det var men tydligen kan det alltid bli värre "
// Lisa
Kommentarer
Postat av: mi
Du får komma upp till mig om du vill bort från allt ett tag. Nackdelen är att det är långt att åka, men jag finns om du vill prata och du får ringa precis när du vill.. Glöm aldrig det! Du är en fantastiskt person Lisa, låt aldrig någon säga något annat, och gör de det ska du vad du än gör inte tro på dem!
Trackback
