.

Hemma från jobbet ett litet tag... På förmiddagar på fredagar har jag planeringstid men idag har det inte hänt mycket. Har fastnat i mina tankar o undrat vad det är som håller på att hända. Det finns så jävla lite tid o så mycket som ska göras. O bättre blir det inte av att jag måste göra allt..jobba och göra allt som man ska göras hemma. Dessutom måste jag spring en massa ärenden hela tiden, både ute o inne. Hinner knappt innanför dörren innan jag måste springa någonstans.
Tiden finns inte.. o orken finns absolut inte.
De säger att man ska vara positiv, de säger att man ska ställa upp o kämpa. Men någonstans går gränsen o sen går det bara neråt. Man sätter på sig en mask för att inte visa.. Ibland rasar allting men man försöker att välja sina ställen men hur lätt är det? Men det är bara att svälja o börja om.. Man begraver sina känslor för att orka.. man okar inte ta tag i dem, man kan o får inte göra det.
De säger man ska prata men vad ska jag säga?
Att jag hade en framtid jag ville leva o nu kommer vissa saker inte att bli av, att jag förr visste vad jag ville göra o nu har jag ingen aning - vart vill jag jobba? Vart vill jag bo? Vad vill jag göra? Att jag bara vill försvinna - strunta i allt o bara få vara?
Jag vill inte ha till svar så som en del säger.. "det är väl inte så farligt - bara du får ha Andreas kvar. Då spelar det väl inte roll om du inte kan få vissa saker"
Klart att Andreas är viktig, det handlar inte om det. Men jag har/hade drömmar, mål o en framtid som kanske inte blir av. Jag måste få sörja, jag måste få bryta ihop o vara liten. Varför måste jag vara den som står på fötterna hela tiden. Vara den som tar hand om och tröstar..
Man tänker hela tiden på alla andra.. vill vara perfekt o göra sitt bästa. Är livrädd för att bli lämnad av dom som betyder så mycket. Jag kommer i andra hand för att jag inte ska förlora.. förlora vänner o andra som betyder så mycket!
Jag springer fram o tillbaka, fixar o styr, ändrar planer, löser problem.. vänder upp o ner på allt för att få saker o ting att fungera men det är fan inte lätt.
Det handlar inte heller om att jag inte vill ta hand om Andreas.. Jag vill inte att han ska må dåligt o gör allt jag kan för att hjälpa honom men det är fan inte lätt. Känner mig hjälplös o det gör inte heller saken bättre.
Att se Andreas må så dåligt, att ha ont o att han inte orkar göra något.. det gör så jävla ont!


Nej, positiv var det man skulle vara.. dags att skaka av sig skiten igen. Snart dags att jobba igen o där kan jag inte vara så här..


_____________________________________________________________________________

" Inga ord kvar "

// Lisa