Tiden går fort...
Nu har det gått 2månader sen allt drog igång på riktigt... när alla tester började tas o när det hemska beskedet kom. Dagarna, nu när man tänker tillbaka är lite luddiga.. Jag kommer ihåg att beskedet kom på riktigt den 2december. Dagen efter fick han läggas in..
Dagarna före kommer jag inte riktigt ihåg. Allt har smält ihop. Jag kommer ihåg att jag någon av dagarna ringde jag till mamma o sa att de hade tagit in Andreas i något rum för att de skulle ta ryggmärgsprov.
Dagen när beskedet kom stod allting stilla.. allting rasade o det fanns inte längre någon framtid. Läkaren berättade o jag satt kvar ett tag men till slut gick det inte längre o jag lämnde rummet.
Jag har hört människor prata om det.. hur rummet börjar snurra o all kraft försvinner i kroppen. Nu fick jag själv uppleva det. Precis utanför dörren hade jag krafter kvar, kände mig bara förvirrad. Ju längre bort från rummet jag kom desto mer snurrade allting o krafterna försvann mer o mer. Tillslut vek sig mina ben o jag ramlade ihop i en hög..
Jag undrade vad som hände, det var så tydligt för jag kände hur alltid bara försvann. Huvudet ville att jag skulle stå upp men kroppen ville inte! Denna känsla o denna kraftlöshet vill jag aldrig mer känna.
Hon säger att jag ska ta hand om mig själv - gå på massage, träna, boka tid för ansiktsbehandling mm... men det är inte lätt. Även om jag skulle vilja så.. Jag kommer inte upp ur sängen före kl 9. Sen tar det några timmar innan jag kommer igång.. Klockan hinner ofta bli 11:30 innan jag börjar göra saker. Då är det bara 3timmar kvar tills jag måste gå till jobbet. På den tiden ska jag laga mat äta o hinna prata med Andreas som ofta precis har gått upp. Problemet är också att man inte orkar ta tag i saker - när man väl är igång går det ganska bra men man ska ta sig dit också..
Andreas läggs in på onsdag igen.. när han kommer hem vet jag inte. Denna ovisshet gör att det är omöjligt att planera.. Det är en del av mig o kanske är det möjligheten att inte kunna planer så mycket som gör att jag känner mig så vilsen. Detta tillsammans med att orken inte finns.
Det är så mycket som händer i huvudet när något sånt här händer. Saker som man förut tyckte var viktigt kanske inte längre känns lika viktigt. Man inser att livet bara på ett kort tag kan förändras. I vårt fall från det att de började ta blodprover tills dess att han fick läggas in tog det lite drygt 1vecka. Tror jag iaf, som sagt allting är som en dimma.
Nu letar jag i mitt huvdet efter vad jag vill göra i mitt liv. Det finns så mycket att göra o så mycket jag vill. Funderar på att plugga till hösten eller snart iaf. Vill läsa till make-up artist. Men utbildningen är dyr o jag måste kolla hur det är med jobb inom det. Utbildningen är på mellan 10-12veckor o kan läsas antingen dag eller kvällstid. Förhoppningsvis kan jag läsa dagtid o hinna jobba kvällstid. Utbildningen är i Sthlm så det blir i så fall att pendla. Mycket är oklart men jag ska undersöka saken!
Jag vill även jobba i klädaffär..ska kolla runt lite får vi se. Det är så mycket som jag vill göra, jag har många år kvar att jobba o behöver ju inte jobba med samma sak hela livet. Dessutom handlar inte livet om att man bara ska jobba.. jag vill hinna med så mycket annat o så mycket mer!
Vi har pratat om.. - när Andreas blir bättre - när det nu blir, (troligtvis blir det efter att behandlingen är klar, om 2,5 år) att vi ska åka utomland. Jag vill bland annat åka till Thailand.
____________________________________________________________________________________
" När framtiden inte längre är klar "
// Lisa
Dagarna före kommer jag inte riktigt ihåg. Allt har smält ihop. Jag kommer ihåg att jag någon av dagarna ringde jag till mamma o sa att de hade tagit in Andreas i något rum för att de skulle ta ryggmärgsprov.
Dagen när beskedet kom stod allting stilla.. allting rasade o det fanns inte längre någon framtid. Läkaren berättade o jag satt kvar ett tag men till slut gick det inte längre o jag lämnde rummet.
Jag har hört människor prata om det.. hur rummet börjar snurra o all kraft försvinner i kroppen. Nu fick jag själv uppleva det. Precis utanför dörren hade jag krafter kvar, kände mig bara förvirrad. Ju längre bort från rummet jag kom desto mer snurrade allting o krafterna försvann mer o mer. Tillslut vek sig mina ben o jag ramlade ihop i en hög..
Jag undrade vad som hände, det var så tydligt för jag kände hur alltid bara försvann. Huvudet ville att jag skulle stå upp men kroppen ville inte! Denna känsla o denna kraftlöshet vill jag aldrig mer känna.
Hon säger att jag ska ta hand om mig själv - gå på massage, träna, boka tid för ansiktsbehandling mm... men det är inte lätt. Även om jag skulle vilja så.. Jag kommer inte upp ur sängen före kl 9. Sen tar det några timmar innan jag kommer igång.. Klockan hinner ofta bli 11:30 innan jag börjar göra saker. Då är det bara 3timmar kvar tills jag måste gå till jobbet. På den tiden ska jag laga mat äta o hinna prata med Andreas som ofta precis har gått upp. Problemet är också att man inte orkar ta tag i saker - när man väl är igång går det ganska bra men man ska ta sig dit också..
Andreas läggs in på onsdag igen.. när han kommer hem vet jag inte. Denna ovisshet gör att det är omöjligt att planera.. Det är en del av mig o kanske är det möjligheten att inte kunna planer så mycket som gör att jag känner mig så vilsen. Detta tillsammans med att orken inte finns.
Det är så mycket som händer i huvudet när något sånt här händer. Saker som man förut tyckte var viktigt kanske inte längre känns lika viktigt. Man inser att livet bara på ett kort tag kan förändras. I vårt fall från det att de började ta blodprover tills dess att han fick läggas in tog det lite drygt 1vecka. Tror jag iaf, som sagt allting är som en dimma.
Nu letar jag i mitt huvdet efter vad jag vill göra i mitt liv. Det finns så mycket att göra o så mycket jag vill. Funderar på att plugga till hösten eller snart iaf. Vill läsa till make-up artist. Men utbildningen är dyr o jag måste kolla hur det är med jobb inom det. Utbildningen är på mellan 10-12veckor o kan läsas antingen dag eller kvällstid. Förhoppningsvis kan jag läsa dagtid o hinna jobba kvällstid. Utbildningen är i Sthlm så det blir i så fall att pendla. Mycket är oklart men jag ska undersöka saken!
Jag vill även jobba i klädaffär..ska kolla runt lite får vi se. Det är så mycket som jag vill göra, jag har många år kvar att jobba o behöver ju inte jobba med samma sak hela livet. Dessutom handlar inte livet om att man bara ska jobba.. jag vill hinna med så mycket annat o så mycket mer!
Vi har pratat om.. - när Andreas blir bättre - när det nu blir, (troligtvis blir det efter att behandlingen är klar, om 2,5 år) att vi ska åka utomland. Jag vill bland annat åka till Thailand.
____________________________________________________________________________________
" När framtiden inte längre är klar "
// Lisa
Kommentarer
Postat av: mi
Jag tror att helomvändningar som er är nyttigt ibland, man tar tag i saker och förändrar det man inte egentligen vill och gör det man borde gjort. Sen kan jag ju inte påstå att det varit lätt för er och att det är särkilt positiv sak i sig, men någonstans mitt i allt hemskt, så är det nog nyttigt. Och nej, livet går inte ut på att jobba, man ska hinna ha roligt mellan också! ;)
Trackback
