.

Efter många omtumlande dagar har vi fått åka hem ett tag. Mer prover kommer att tas på måndag och cellgifter kommer att sättas in på tisdag. Vi åker tillbaka imorn kväll.

Allting har gått så himla fort - kanske är det bra. Men min hjärna hänger inte med. Det hela började med lite ont i ryggen. Andreas fick diagnosen ryggskott och vi besökte massör, naprapat och kiropraktor. Det blev inte bättre och efter ett tag bestämde sig läkarna på vårdcentralen att de skulle ta blodprover.
När detta hände hade Andreas varit hemma från jobber ca 1månad.
På tisdagen förra veckan ringer det en läkare från vårdecentralen som säger att vi istället för att åka till vårdcentralen ska åka direkt till sjukhuset för att en specialist där har kollat på blodproverna.

När vi kommer dit börjar läkaren berätta om hans dåliga blodvärden och nämner olika sjukdomar som detta kan ge dessa värden - han pratade om olika typer av blodsjukdomar och det som jag inte ville (men hade under några dagar fungerat över) cancer. I detta fallet pratade han om akut leukemi.
Ingeting var klart och läkaren ville göra fler prover. Fler blodprover skulle tas och ett benmärgprov skulle göras. Jag fick inte vara kvar i rummet..
Kanske var det bra men det kändes förjävligt.

På onsdagen ringde de från sjukhuset och ville att vi skulle komma upp.. inget sas via telefon utan de ville prata med oss om hur  de tänkte framåt.
På vägen till sjukhuset var allt som en dimma - koncentration fanns inte och köra bil borde jag inte ha gjort. Jag var arg, irriterad och helt förstörd & jag hade då inte fått beskedet som skulle komma att förändra våra liv, från och med nu och många många år framåt.

Väl inne hos läkaren - jag Andreas & hans mamma - berättade han om de blastceller som Andreas hade i blodet och som inte ska vara där. Troligtvis rörde det sig som akut leukemi men vilket typ och grad var oklar.
Min värld rasade, Vi alla tre satt bara och stirrade. Jag tjöt och Andreas såg helt förstörd ut. Jag kommer aldrig glömma hans ansiktuttryck.

Mina föräldrar satt i rummet utanför och mitt i läkarens prat om sjukdomen, vad som skulle hända, att Andreas skulle läggas in i Linköping, gick jag ut.
Jag kände hur mina ben blev svagare och svagare, huvudet snurrade och helt plötsligt vek sig benen under mig. Jag kunde inte stå själv. Tårarna rann okontrollerat. Det går inte att beskriva hur det kändes men hela världen rasade samman, det fanns inget ljus någonstans.

Tiden gick, vad klockan var hade jag ingen aning om. Efter ett tag kom det in en kurrator och pratade med oss. Efter ett tag kom Andreas och hans mamma ut. De berättade var läkaren hade sagt.
Även o mycket var negativt så var en del saker positiva om man nu kan se det så. Det enda av de positiva sakerna som jag kommer ihåg, och det är väl för att det är den viktigaste, chansen att överleva är mycket mycket stor..!

Dagen efter åkte vi på morgonen till Linköping. Fler prover togs!
Andreas låg kvar över natten, det gjorde jag också.. Under torsdags kvällen fick Andreas två påsar med blod. I och med att hans syresättning i blodet var dåligt behövde han få tillskott på röda blodkroppar.
På fredagsmorgonen var det ytterligare prover som skulle göras & han skulle röngas inneán vi fick åka hem över helgen.

Allting och då menar jag verkligen allting, påverkas av detta. Behandlingen kommer att, som det ser ut idag, vara under 2,5år. Vi kommer att lösa detta, det kommer vi. Vägen är lång, vi har precis börjat men vi kommer att klara detta! Vi måste bara kämpa, hålla ihop, stötta och tänka positivt.
Allt har inte sjunkit in ännu - det känns så jävla overkligt! Mängder med gånger under dessa dagar måste jag titta på saker som talar om för mig att detta händer på riktigt. Det är ingen dröm - detta är verklighet!

Den 14:e december från vi nyckeln till nya lägenheten, våra planer som vi hade framåt, allting... inget av det känns viktigt längre. Vi lever i nuet. Vi tar en dag i taget. Att planera går inte.. Ingenting förutom att komma igenom detta känns för tillfället viktigt!! Resten löser sig, flytt och annat i framtiden kommer att lösa sig - på något sätt..

Jag vet att jag måste komma igång och jobba snart igen - även om det nu känns konstigt. Följer med till Linköping på söndag, sover där till måndag. Ska åka hem och försöka jobba på måndagkväll. Jag jobbar ju bara nästa veckan också, sen är jag ledig över jul och nyår.

___________________________________________________________________________

" Det går aldrig att ta någon eller något för givet "

// Lisa